enfin à la maison.

Höstens tårar fälls från alla träd man ser, träden gråter.
Dom gråter löv, löv med alla världens färger.
Det är vackert men samtidigt sorgsamt.
Sorgset för att nu närmar sig vintern och sommaren är så långt ifrån.
Julen närmar sig, med andra ord snö.
Snö är bland det smått värsta jag vet, för att plumsa 4 km på en mörk väg, morgon som kväll.
Det är inget som lockar fram mitt leende precis.
I fredags så åkte Sebastian med de nervösa tankarna och den ipod skrikande musiken 1 timme från vår stad Linköping till hans hemstad Oxelösund.
Vi skrattade, vi mådde bra och vi levde.
Vill ha honom här så vi kan prata om allt mellan himmel och jord igen och jag tycker om honom så äckligt mycket.
Jag har en sån där lustig känsla av att jag saknar något, eller någon.
Det känns så konstigt när hela ens värld håller andan och man själv gör likaså.
Det känns så konstigt att stå emellan allt och ingenting och inte veta vad man ska göra.
Och det känns så konstigt att inte kunna göra allt som man vill och inte känna allt man striktar efter.
Förvirrad var ordet.


Låt mig vara barn igen, liten igen. 
Alla problem skulle försvinna som en dimma då.
All stress/panik får mig att vilja bli liten.
Det skrämmer mig så mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0